It's not a goodbye ♥

Och så kom den dagen. Dagen då jag skulle lämna hela mitt liv i Cali och åka hem till Sverige igen... Vaknade jättetidigt och fixade det sista med packningen och kände mig bara allmänt tom på känslor hela morgonen. Förstod nog inte ens att jag verkligen skulle flytta tillbaka till Sverige och lämnat det som varit mitt hem i 1,5 år. Kändes mer som att jag bara skulle bort på semester i en vecka eller två. Jannica kom förbi efter 9 tiden och hjälpte mig med den sista packningen och vi satt och pratade i kanske 1 timme innan det var dags att åka till flygplatsen med min värdmamma och värdbarn. Jannica hjälpte mig att få in alla väskor i bilen och sen blev det ett tår och kramkalas innan vi sa hejdå (vi ses snart igen) till varandra och jag satte mig i bilen och åkte mot SFO. Så sjukt jobbigt. Kan inte ens beskriva hur mycket jag kommer sakna min bästa vän. Efter att ha träffat henne nästan varje dag i 1,5 år så kändes det väldigt jobbigt att inte veta när jag skulle se henne igen, hon har vekligen betytt allt för mig i USA och hon är den personen som jag har delat alla mina äventyr i USA med. Är verkligen så glad att jag har träffat henne. Men som tur var så visste jag redan då att vi skulle ses igen ganska så snart! ♥
 
På vägen till flygplatsen så stannade vi på en restaurang med världens finaste utsikt och åt en jättegod lunch och jag fick ett jättefint halsband med ett R på som står för mitt värdbarns namn och med en liten bild på honom, så snällt av dem! Blev verkligen jätteglad. Min värdmamma sa ungefär tusen gånger hur glada dom var över min tid hos dom och allt jag gjort för lilla R och hur mycket dom skulle sakna mig. Usch så himla jobbigt det var.. Hur som helst, efter lunchen så tog vi lite bilder utanför restaurangen och jag insåg verkligen hur sjukt mycket jag skulle sakna allt. Bara små saker som har blivit min vardag under de här 1,5 åren i Kalifornien. Sen så körde vi till flygplatsen och det var dags att säga hejdå till min värdfamilj, ville verkligen inte gråta inför mitt värdbarn när jag sa hejdå till honom. Jag ville att han skulle komma ihåg mig som den glada tjejen jag har varit med honom och inte att hans sista minne av mig är när jag gråter. Allt gick först väldigt bra på flygplatsen och visst jag var ledsen, men det var inte så hemskt som jag trodde det skulle vara. Men sen så blev planet försenat och innan vi kom iväg så var planet försenat med hela 10 timmar! Var trött, hungrig och ledsen.. inte bästa kombinationen direkt. Alla måste undrat vad det var för fel på mig som satt där och grät haha... Inte nog med det, utan jag missande alla mina anslutningsflyg och fick springa omkring på hela flygplatsen i Tyskland för att få en ny biljett, vilket jag som tur var fick väldigt fort och behövde bara vänta där i nån timme. Sen så missade jag även flyget från Stockholm till Luleå förstås, så fick sova på Arlanda och köpa en ny flygbiljett för morgonen efter. Kom fram till ett kallt och snöigt Luleå kring 12 på dagen den 28 mars, efter att totalt rest i nästan 2 dygn. Jobbigaste flygresan någonsin, så kändes skönt att äntligen vara framme.
 
Saknar verkligen USA, men känns ändå jättebra att vara hemma i Sverige igen och jag är glad att jag bara förlängde med 6 månader. Känner mig redo för att göra något nytt nu. Fast det kändes också väldigt konstigt att vara hemma i Sverige igen efter exakt 19 månader i USA. De 19 bästa månaderna någonsin! Mitt au pair äventyr som skulle bli 12-13 månader högst, fast egentligen närmare 6 månader kanske om man frågade mig innan jag åkte iväg. För ett år hemifrån skulle jag nog aldrig klara tänkte jag då, men om man aldrig provar så vet man ju inte. Nu idag lite mer än 1,5 år senare så tänker jag att det finns inget som jag inte klarar av och som bonus har jag fått ett andra hem på andra sidan jorden, det är inte dåligt det! 
 
Utsikten från restaurangen

Kommentarer:

1 Robex Lundgren:

vackert

2 princessmelis.com:

Förstår att du saknar USA - helt underbart land! Hoppas du mår bra :)

Kommentera här: